Bokblomma 

Ett moln på min himmel

Det är inte så lätt att hitta någon att sympatisera med i den här boken. Människorna är platta figurer som över huvud taget är svåra att förstå. I centrum står 17-åriga Cécile, som tillbringar sommarlovet i en hyrd villa på Rivieran tillsammans med sin ensamstående far. Pappan träffar helt öppet älskarinnor och när boken tar sin början är det Elsa som bor hos dem. Snart kommer dock Anne och gör dem sällskap och Elsa får vackert ge sig av. Hela grejen känns absurd att läsa om, men framstår som helt naturlig. Varken Anne eller Elsa eller Cécile tycks ha någon tanke på att det är rätt onormalt att byta kvnnor som man byter strumpor och att skicka ut den ena när nästa står på tur.

Hur som helst hettar det tydligen till så mycket att pappan bestämmer sig för att Anne ska bli hans fru och genast drabbas Cécile av någon slags svårförklarlig svartsjuka. Kallt och beräknande startar hon något slags spel för att slå ut Anne med hjälp av Elsa och en kille som hon har en romans med.

Boken har total avsaknad av normala relationer eller något som man över huvud taget kan relatera till eller känna något för. Åtminstone hade jag mycket svårt att fastna för den här boken.

Sedan känns språket styltigt och konstigt. Ord som microcefal och demimonde får det att kännas som att läsa en bok som delvis inte är översatt. De orden har i alla fall aldrig funnits i min vokabulär.

Pricket över i med denna bok är förresten baksidestexten, som är den mest idiotiska jag läst på år och dag. Läs den inte. Snälla! Läser du baksidestexten behöver du inte läsa boken. Jag säger bara det.

Min egentliga tanke med den här boken var att läsa den parallellt med den franska versionen, Bonjour tristesse, och försöka lära mig något och utöka mitt franska ordförråd. Det var nog den enda behållningen med den här läsningen.